Snorres Edda

Snorres Edda

Tyst i ledet!

Poetiskt värrePosted by Snorre Strulasson Wed, May 11, 2011 13:30:16

Vi som stod i ledet hade ilsket protesterat mot den vedervärdiga behandling en av oss fick utstå.
Personen ifråga hade svårt att gå i takt vilket var ett grundkrav inom det militära.
För att den stackars unge mannen skulle lära sig fick vi allihop knalla runt en lada, varv efter varv under tiden som idioten med några få streck på sin axel skrek att där skulle vi få promenera ända tills Axelsson kunde gå på ett mänskigare sätt, alltså i takt.
Förmodligen var tanken att vi skulle hata Axelsson och på så vis, med vårt hat, få honom att lära sig något som var tekniskt omöjligt.
Hatade gjorde vi, men inte Axelsson.
Plötsligt så for en knuten näve ut, befälet träffades med en klockren träff från en av de förbipasserande soldaterna.
I ögonvrån såg jag hur den nyss så strame serganten for som en trasdocka in i ladans vägg där han med en chockad min försökte resa sig.
Vad i helvet, skrek han, vad tar ni er till med.
Vi marscherade på som om inget hade hänt.
Axelsson hade helt tappat rytmen.
Stanna, skrek han.
Vi stannade inte.
Jag skall anmäla det här, skrek den under tiden som han sprang ifatt oss.
Då stannade vi, som en man, och den som slog vände sig om och frågade ilsket.
Vad faan ska du anmäla.
Det finns väl ingen här som kan intyga annat än att du är en djävla stor skitstövel.
Vi satte igång igen med vår marsch.
Nästan alla gick i takt.
Alla utom en.
Men han var med oss ändå, ända till slutet.
Serganten förflyttades och vi hörde ryktesvägen att han ansågs vara en ganska hygglig prick.